Rättssäker i Sverige
Vård av barn med könsdysfori
En ny patientgrupp uppstod i början av 2000-talet och har sedan dess vuxit explosionsartat. Det är unga personer som vantrivs med sitt kön. Vanligen uppstår eller förvärras detta lidande vid puberteten, då kroppen får sina könskaraktärer. Flickor utgör 70-80% av de drabbade.
Den unga kan få diagnosen könsidentitetsstörning, alltså att man identifierar sig med ett annat kön än kroppen har, eller inget kön. En närbesläktad diagnos är könsdysfori som innebär lidande förknippat med det egna könet och hur det avspeglas i kroppen. Ytterligare en benämning är transsexualism, som innebär att man vill tillhöra det motsatta könet.
Sedan länge behandlades vuxna med transsexualism med hormoner och kirurgi vid ett fåtal kliniker i landet. Antalet som behandlades var cirka 10-15 per år och medelåldern för byte av juridiskt kön (alltså att man ändrade könsbeteckning i personnummer och register), vilket gjordes efter avslutad behandling, var 36 år.
Vid millennieskiftet öppnades kliniker för vård av ungdomar med könsdysfori och könsidentitetsstörning, i Sverige, liksom många andra västländer. Efter utredning och diagnos kunde den unga få behandling med pubertetsblockerare (ett läkemedel som stoppar den naturliga puberteten genom att stänga av all produktion av könshormoner) följt av könskonträra (det motsatta könets) hormoner, alltså testosteron för flickor och östrogen och progesteron för pojkar. Flickor kunde få brösten bortopererade (mastektomi) och från 18 års ålder kunde även könsorganen opereras för att bli mer lika det önskade könets.
Uppdrag granskning visade i flera uppmärksammade program från 2019 och framåt att vårdens behandlingar av transsexualism kunde ge allvarliga och bestående vårdskador. En utredning från SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) visade att evidensen för denna vård var bristfällig och 2022 beslöt Socialstyrelsen att inte längre rekommendera pubertetsblockerare (läkemedel som stoppar den naturliga puberteten) eller könskonträra hormoner (det motsatta könets hormoner, alltså behandling av flickor med testosteron och pojkar med östrogen och progesteron).
Socialstyrelsen har inte publicerat några data om vad som hänt efter de ändrade riktlinjerna – har man slutat att behandla minderåriga med pubertetsblockerare och könskonträra hormoner? Har man bara skjutit fram behandlingarna så att de ges till unga vuxna i stället?
Den stora majoriteten av de ungdomar som söker vård för könsdysfori har andra psykiska och sociala problem. Somliga av dessa kan behandlas med läkemedel (adhd, depression) och/eller miljö- och samtalsterapi (autismspektrumstörningar, anorexi, självskadebeteende). Vad finns för garantier för att man först diagnosticerar och åtgärdar andra psykiska och neuropsykiatriska diagnoser innan man försöker förändra kroppen med hormoner och kirurgi?
Ett okänt antal personer väljer att avbryta behandlingen och av dessa väljer en del att, så långt möjligt, försöka få tillbaka sin kropp som den såg ut innan behandlingarna startade. Vi saknar helt statistik om hur många detta gäller, och vården tycks sakna kunskap och rutiner för att möta denna grupp
